fredag 29 juli 2011

Svarta vykort

Snygga tillbehör är egentligen viktigare än själva drycken som, oss emellan,
är ett obefogat beskt piller att svälja.


Kaffe är för mig, om inte ett nödvändigt ont direkt, så i alla fall en taste jag ännu inte helt aquirat. Jag vill så gärna brinna för drycken som jag har hört att special agent Dale Cooper gör i Twin Peaks och utbrista "Damn good coffee" och faktiskt mena det, men jag har inte kommit så långt än. Jag har heller inte kommit längre än till första avsnittet av ovan nämnda tv-serie. Kanske symptomatiskt. Det hindrar mig givetvis inte från att sippa drycken om tillfälle ges. Om inte annat för att hela businessen runt omkring är så rar. Jag gillar allt från de väldoftande bönorna, de snygga maskinerna med sina tjusiga namn (Rancilio, Gaggia och Bezzera. Nespresso? Not so much) till de små, dinkiga kopparna. Mind you, jag talar här om espresso. Allt annat får vara, om du inte insisterar förstås. Jag gillar kaffepaketen också. När jag är i London missar jag aldrig att besöka Fortnum & Mason som känns mer som en tidsmaskin än ett varuhus. Deras matavdelning är perfektion för någon mer intresserad av förpackningarna än innehållet. Därmed inte sagt att matvarorna är äckliga, bara sekundära.

När jag gick på universitetet var det under en kort period inne att använda koffeintabletter. Jag fattade aldrig grejen eftersom alkaloiden aldrig varit det primära för mig. himla pigg blir man ju faktiskt inte, och vad är det frågan om - är vi på väg till ett rejv eller? Kaffe handlar för mig om gemenskap och design. Varken mer eller mindre.


Kaffepaus i Marais-kvarteret. Valde en creme för att få en ursäkt att få sitta länge, länge.

Plommonpaj och espresso på söta fiket Le Loir dans la Théière.

Udda men delikata kombon körsbör och espresso på Leila's i London.

Klassisk cappuccino i regnigt Siena. De där italienarna kan sitt kaffe.

Galet överlastad kaffe med grädde och kolasås + ministrut (!) på Fortnum & Mason.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar